Jag hade ett sätt att se konsten på. Som ett klassiskt instrument där du bara kan bli bättre och bättre, konstant övervinna dig själv. Som en poet i offerkofta där poesin tar uttryck från de allra mörkaste sidorna inom dig själv. Men sedan träffade jag en tjej där både mörkret och ljuset fick ta plats. Vid ett första anblick var hennes konst färgglad, humoristisk och endast de som kisade såg en springa av allvar däri. Kunde jag testa att vända på det jag skapade? Kunde jag fokusera på springan av ljuset i mina egna mörka tavlor? Var det nog?

Jag hade ett sätt att se min omvärld på. Av mina förväntningar på mig själv skapade jag förväntningar på dem omkring mig. Ett sätt att alltid bli besviken på. Och jag under flera år letade efter sätt att klara av livet själv. Men det är inte så man skyddar sig, och jag bröt ihop. Hon omfamnade mig och påminnde mig ännu en gång om att hjälp är något man får om man ber om den. Om man visar sig för den. Kunde jag nu skapa en tavla utan förväntningar? En som tillåter en vara tillräckligt bara av att vara en del i gemenskapen av individer? En som påminner om henne?